Stillahavsostronen kan vara redo för Östersjön
De invasiva Stillahavsostronen har anpassat sig till ett liv i mindre salta hav och förökar sig vid Skånes kust, trots att de funnits där i mindre än tio år. Upptäckten av forskare från Göteborgs universitet visar att ostronen kanske kan kolonisera västra Östersjön i framtiden.
Stillahavsostron importerades till odlingar i Europa på 70-talet för att ersätta våra inhemska ostron, vars bestånd då hade kollapsat. Men de spred sig fort från odlingarna längs med kusten, och nådde Bohuslän 2006. Sedan dess har de sakta men säkert spridit sig söderut längs med svenska västkusten, och förekommer nu ner till Öresund.
Forskarna har antagit att den låga salthalten skulle fungera som en barriär mot vidare spridning in i Östersjön, men en ny studie visar att ostronen har förmågan att snabbt anpassa sig och möjligtvis sprida sig in i bräckt vatten.
– Vi vet nu att ostronen i Öresund kan föröka sig där och att deras larver kan transporteras in i Östersjön med havsströmmar, men vi vet inte om de kan anpassa sig för ett liv där också, säger Pierre De Wit, forskare i marinbiologi vid Göteborgs universitet.
Varmare hav bidrar till spridning
Det gjordes försök att odla stillahavsostron i Sverige redan på 1970-talet, men man lyckades då inte få dem att föröka sig, troligtvis för att vattnet var för kallt. Stillahavsostron behöver vattentemperaturer över 20 grader under en tid för att bli könsmogna, och det är först på 2000-talet som detta har blivit vanligt i svenska vatten.
Nu reproducerar sig ostronen varje sommar i Sverige. En enda hona kan släppa ut flera hundra miljoner ägg, och deras larver driver med havsströmmar i 2–3 veckor, vilket gör att de sprider sig väldigt fort.
En kombination miljö och genetik
Författarna till studien har korsat ostronhonor och -hanar i vatten med olika salthalter, från Östersjö-salthalt (8 promille) till full marin salthalt (33 promille).
Ostron som togs upp från vattnen vid Hallands Väderö i Skåne kunde föröka sig väl ner till 13 promille, medan ostron från Bohuslän inte klarade salthalter lägre än 18 promille. Studien visade att ostronens förmåga att föröka sig beror på en kombination av ostronens uppväxtmiljö och deras genetik. I de lägsta salthalterna var genetiken den viktigaste faktorn.
– Vi vet inte hur låg salthalt ett stillahavsostron kommer kunna föröka sig i framtiden. Men mycket talar för att deras gener låter dem tolerera ännu mer bräckt vatten än idag, säger Alexandra Kinnby, forskare i marinbiologi vid Göteborgs universitet och försteförfattare till studien.
Spermierna är viktiga
Stillahavsostron har extern befruktning – ägg och spermier släpps ut i vattnet av de vuxna individerna, och spermierna måste sedan hitta äggen och befrukta dem i den fria vattenmassan. Men spermierna är känsliga för faktorer såsom temperatur och salthalt. I den nya studien visar forskarna att spermiernas genetiska mångfald i vissa nyckelgener är avgörande för om ostronen skall kunna föröka sig i låg salthalt eller inte.
– Det är fortfarande oklart om ostronen kommer att kunna etablera sig i Östersjön, vad händer med larverna när de driver in i där. Driver de med strömmarna tillbaka mot land igen eller blir de kvar långt ute till havs? De svaren har vi inte än, säger Pierre De Wit.
Vetenskaplig artikel i Molecular Ecology: The roles of plasticity and selection in rapid phenotypic changes at the Pacific oyster invasion front in Europe
Kontakt: Pierre De Wit, universitetslektor i naturvårdsbiologi på Institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet, telefon: 076-622 95 50, e-post: pierre.de_wit@gu.se