Intervjuer med lärare i idéhistoria

Hur kommer det sig att det blev idé- och lärdomshistoria för dig?

– Jag ville läsa något allmänbildande och brett när jag skulle börja på universitetet, fastnade för idé- och lärdomshistoria och tyckte grundkursen var enormt spännande. Sedan läste jag annat, bland annat en samhällsvetenskaplig utbildning, men då jag inte tyckte något var lika intressant som idéhistoria, så började jag lustläsa mer av det vid sidan om. Till sist hade jag fått färdigt en magisteruppsats och hade turen att bli antagen till forskarutbildningen.

Vad undervisar du i?

– Mycket av min undervisning har kretsat kring politik: jag har nu en stor roll på vår kvällskurs i politisk idéhistoria och håller i en masterkurs om offentlighetsbegreppet och den politiska offentlighetens betydelse i europeisk historia. Förutom det har jag undervisat om mycket annat, för tillfället är jag till exempel ansvarig för vår ”b-uppsatskurs”, det vill säga en uppsatskurs på andra terminen där man som student för första gången får skriva ett större självständigt arbete.

Vad forskar du om?  

– Min forskning har haft några olika inriktningar – om politisk teori, humanioras historia med mera – men samtidigt har mycket haft att göra med kristendom och sekularisering ur idéhistoriska perspektiv. Framför allt har jag sedan ett tag haft ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet som behandlar ateismens historia i Sverige från sent 1800-tal och framåt. Jag försöker fånga hur olika intellektuella argumenterat för varför Gud inte finns, och varför det är bättre att inte tro på Gud än att göra det.

Varför är det intressant?

– Frågor om religiös tro och ”icke-tro” har alltid varit närvarande när man talar om medeltid och tidigmodern tid, men jag tycker dynamiken kring kristendom och gudstro är minst lika intressant i det moderna västerländska samhället, från 1800-talet och framåt. Det sker en sekularisering på sätt och vis, men religionen, inklusive kristendomen finns ändå kvar, om än ibland i nya former. Att arbeta med just Sverige här är spännande, för det hela hakar i många andra ämnen i vår historia, som rör politik, kultur och utbildningsväsende. Sverige ses ju också ofta som ett särskilt sekulärt land, vilket gör forskning om icke-tro här intressant. Men även om man som jag har det svenska fallet i fokus finns många idémässiga och sociala kopplingar till internationella sammanhang, och till de stora tänkarna i idéhistorien.

När är ditt jobb som roligast?

– Svår fråga. Det är väldigt roligt att diskutera med andra, och vissa samtal kan lyfta och bli särskilt givande. Det kan vara i ett seminarium med engagerade studenter som håller på att lära sig något nytt. Eller så kan det vara i en diskussion med forskarkollegor om något intressant ämne, och hur man kan ta reda på mer om och framställa något om det på ett bra sätt. Men att läsa något som gör att en pollett trillar ner, eller färdigställa en text man kämpat med, är också saker som är så att säga belönande.

Om du inte hade blivit idéhistoriker, vad hade du blivit då?

– Vem vet. Men jag läste ju samhällsvetenskap, så kan tänka mig att jag jobbat som ämbetsman, inom offentlig förvaltning på något vis.

Varför tycker du att man ska studera Idé- och lärdomshistoria?

– Det finns flera anledningar. Vår grundkurs är en väldigt bra bas att stå på när man ska läsa andra ämnen på universitetet. Det är en bra utbildning i sig, om man går vidare och tar examen, som förbereder bra inför yrkesliv eller för att fortsätta med humanistisk forskning. Men framför allt ska man studera det om man tycker det är intressant och roligt. Och de stora historiska perspektiven på både samhället och den egna existensen som man får ta del av hos oss tycker i alla fall jag är givande och intressanta.

Har du något tips på vägen till studenter som läser idé- och lärdomshistoria eller någon som är intresserad av att läsa det? 

– Det beror väl på. Ett tips generellt är att ta vara på tiden man har som student och läsa mycket, både kurslitteraturen ordentligt, men också mer och annat som fångar ens intresse. Varför inte i en läsecirkel med vänner eller kursare? Vill man fortsätta på avancerad nivå i idéhistoria tycker jag det är en bra idé att lära sig fler språk än svenska och engelska. Det öppnar nya horisonter och möjligheter.

Hur kommer det sig att det blev idé- och lärdomshistoria för dig?

– Det var lite av en slump. Jag kände inte till ämnet innan jag började läsa litteraturvetenskap efter gymnasiet. Jag var osäker på min framtid och funderade på allt från kemitekniker, arkitekt, journalist… till ljussättare på teater. Litteraturvetenskapen öppnade ögonen för andra framtidsutsikter och för andra humanistiska ämnen att studera, som idé- och lärdomshistoria. En av mina gymnasielärare på naturvetenskapliga linjen (som den då hette), hade sagt till mig att jag egentligen var humanist. Han övertygade mig inte då, men han hade ju rätt. Grundkursen i idé- och lärdomshistoria var fantastisk, med kunniga och entusiasmerande lärare. Det idéhistoriska samtalet fortsatte mellan oss studenter på stan efter föreläsningarna. Det kändes hisnande att få inblick i och resonera kring tankens vägar från antiken till våra dagar. Jag såg dock inte då att ämnet kunde leda till ett yrkesliv och jag försökte mig på andra banor. Men efter en kort tid som ekonomistudent hittade jag tillbaka till idé- och lärdomshistoria och har inte lämnat ämnet sedan dess. På något vis hittade jag hem.

Vad undervisar du i?

– Under årens lopp har jag föreläst på alla nivåer och på olika kurser, handlett studenter och examinerat uppsatser. För tillfället har jag mycket forskningstid och undervisar mindre. Denna termin är jag kursansvarig för grundkursens Idéhistoriens huvudlinjer 2 som ger en översikt över modernitetens idéhistoria, från upplysningstidens slut till dagens digitala värld. Tillsammans med Michael Azar ger jag också kursen Paris som idéhistorisk miljö. Vi följer stadens intellektuella liv under 800 år, med fokus på relationen mellan idé och plats.

Vad forskar du om?  

– Jag är sedan hösten 2023 upptagen med två forskningsprojekt:  Det första, Freezing cold, handlar om nordeuropeiska upplevelser av och föreställningar om kyla, is och snö under den lilla istiden (ca 1500–1800).  Vi är tre forskare, två idéhistoriker och en estetiker, som arbetar tillsammans med klimathistoriska frågor kring hur kylan blev ett objekt för vetenskap och estetik som den inte har varit innan. Mitt delprojekt handlar om svensk vinter under tidigmodern tid. Hur såg de filosofiska och vetenskapliga resonemangen ut kring nordiskt kallt klimat, snö och is. Det andra projektet, Making Enlightenment Happen, kartlägger kvinnors intellektuella bidrag i 1700-talets Göteborg. Projektet, som jag genomför tillsammans med en annan idéhistoriker och en litteraturvetare, synliggör hur kvinnor, som i stort sett varit bortglömda i historieskrivningen om Göteborg, medverkade till upplysningens spridande såsom boktryckare, tidningsredaktörer, poeter, teaterdirektörer och skådespelare.

Varför är det intressant?

– Båda projekten, liksom min tidigare forskning om tidigmoderna kvinnliga filosofer och offentlighetskulturer i historien, är spännande i sig tycker jag. Men det är klart, det finns en samtidsrelevans som gör forskningen än mer tänkvärd. I tider av klimatförändringar är det intressant att få perspektiv på hur väder och klimat uppfattades före industrialiseringen. Det gäller att tänka långt, för att kunna agera nu. Det andra projektet griper in i den aktuella kanondiskussionen och det faktum att kvinnor i historien systematiskt har blivit utskrivna ur idéhistorien, trots att de bevisligen har skrivit och på olika sätt publicerat sina tankar. Genom att uppmärksamma kvinnornas bidrag till Göteborgs intellektuella liv, kan vi ge en ny bild av hur upplysningsidéer omsattes i Sverige.

När är ditt jobb som roligast?

– Mycket är roligt! Mötet med studenter och att tillsammans med dem diskutera idéhistoriska problem och källtexter på seminarierna. Annat roligt är disputationer. Doktoranden har lagt ned så mycket möda på sin avhandling under flera års tid. Det är härligt att se arbetet slutfört och att delta i firandet av detta. Ytterligare en sak som är rolig i forskningen är arkivfynd, man kan gå igenom ett enormt stort material utan att hitta något, men så plötsligt dyker det upp något som leder forskningen åt ett överraskande håll.

Om du inte hade blivit idé- och lärdomshistoriker, vad hade du blivit då?

– Som jag sa tidigare var det lite av en slump att jag blev humaniorastudent och sedan forskare och lärare i idé- och lärdomshistoria. På samma gång kände jag mig omedelbart så hemma i ämnet och den akademiska miljön, så det var kanske ingen slump.

Varför tycker du att man ska studera idé- och lärdomshistoria?

– För att ämnet är fantastiskt roligt och allmänbildande. Den som studerar idé- och lärdomshistoria får förhoppningsvis en gedigen och nyanserad förståelse av hur människan, samhället och naturen har begreppsliggjorts genom historiens lopp, och i relation till olika sociala och institutionella sammanhang. Världen blir liksom större med de historiska perspektiven, likaså utrymmet för att kunna tänka nytt in i framtiden. Ofta blir kunskapen en ögonöppnare, som när man förstår att idéer som förefaller självklara för oss idag, kanske till och med naturliga, visar sig vara skapade i ett visst historiskt ögonblick och uttryck för en viss maktordning.

Har du något tips på vägen till studenter som läser idé- och lärdomshistoria eller någon som är intresserad av att läsa ämnet? 

– Det brukar vara rätt mycket litteratur att läsa på kurserna. Det kan vara bra att planera sin läsning, och tänka på att variera den. Vissa texter går att skumma snabbt, man får en överblick och kan gå tillbaka till relevanta textstycken senare, andra texter måste läsas långsamt och med pennan i hand. Det tar tid, men att sedan få diskutera dessa noggrant lästa texter tillsammans med kurskamraterna är verkligen givande.